Det finns många olika sorters vänskap. Ibland är den ojämlik. Ibland rör den sig kring ett gemensamt intresse. Annan vänskap sträcker sig över olikheterna och håller även då livet ger oss törnar. Någon sa en gång: "En riktig vän, är någon du vågar bli osams med." Det stämmer nog. I nära vänskap vågar vi säga saker som kan vara obekväma och jobbiga. God vänskap hjälper oss att växa. I god vänskap och kärlek är vi beredda att avstå från en del av vårt eget. Inte för att vi måste eller förväntas göra det, utan för att vi vill.
Bön och vänskap har många likheter. Bönen är ju ett sätt att umgås med Gud, med eller utan ord. Varken bön eller vänskap fungerar om vi tror att det måste se ut på ett visst sätt, eller att det ska ge oss något speciellt. Bönen och vänskapen har sina egna liv och sina egna förutsättningar. Vi kan aldrig styra den andres vänskap eller kärlek och vi kan heller aldrig styra bönen och bönens svar. Vi kan inte utnyttja vare sig vänskapen eller bönen i egna syften. Då dödas något. Bönen blir stum och vänskapen tar skada.
När jag pratar med människor om hur de ber finns det många olika svar. Vi har olika personligheter och olika sätt att uttrycka oss. Det märks också i bönen. Ibland träffar jag dem som längtar efter att lära sig be eller som vill hitta nya former för att göra det. Just bön tror jag är svårt att lära sig teoretiskt. Jag tror att vi lär oss mycket genom att be tillsammans och genom att umgås med dem som är vana och bekväma med att be.
Hur är det för dig?
Text och bild: Elisabet Ravelojaona, pastor
