Albert Einstein lär ha sagt: Det finns två sätt på vilket man kan leva sitt liv. Ett som att ingenting är ett mirakel. Och det andra som att allt är ett mirakel. Vi människor behöver olika sorters tolkningsnycklar för att hitta vår väg genom livet. Hur de vägarna än ser ut, så består de av språk. Våra uttryck skiljer sig åt, men nu och då strålar de samman. Om vi vågar och tillåter oss att mötas kan vi hjälpas åt att förstå och tolka det vi möter.
Trons innehåll är större än det vi kan greppa. Därför tror jag att vi behöver många olika språk för att uttrycka vår tro och våra tankar om livet, inte bara det talade språket. Kroppen och huden hjälper oss att ge uttryck för det outtalade. En fysisk beröring, att smeka någons hand eller sträcka ut sin arm som stöd, är uttryck för omsorg och värme. Ett lyssnande öra, utan en ström av ord, är ett uttryck för närvaro i nuet.
Skapandet har sitt språk, sina former och färger, som påminner om naturen, men också om stadens kantighet. I handens arbete finns en närhet till Skaparen själv, Gud. Också det kantiga och till synes disharmoniska har sin plats. Det ofullständiga berättar om det som ska bli. Vi glömmer lätt bort att det som vi kan uppleva som fult och oansenligt har sin tid och sin plats. Den dunlätta fjärilen börjar sitt liv som en oansenlig larv, passerar det truliga, tysta och instängda puppstadiet, innan den slår ut sina vackra vingar.
Många av våra känslor är starkt förknippade med musik. Tonerna och texterna bär oss. Rytmen och pulsen påverkar vår sinnesstämning. De kan hjälpa oss att låta våra känslor och tankar komma fram. Men också tystnaden är ett språk i sig. I dag är det allt fler som söker sig till tysta retreater. Att vara tyst tillsammans med andra ger ytterligare en dimension till gemenskapen. Där finns en vila.
Vilka språk är du bekväm med för att prata om livet och och om tro? Skulle du vilja testa ett för dig nytt språk?
/Elisabet Ravelojaona, pastor
